Utdrag ur Utvägar

Utdrag ur Kapitel 40 i Utvägar den tredje boken i Fritt Fall serien. Utvägar utkom i september 2014.

Josefina själv hade varit sex år när den riktigt stora koleraepidemin brutit ut. Då hade hon bott med sin mor på fattiggården i Åsaka. Sedan dess hade sjukdomen återkommit till trakten med något så när jämna mellanrum. Varken Josefina eller någon annan i hennes familj hade råkat ut för den fruktansvärda bakterien och Josefina hade sedan många år sin åsikt klar om varför just de blivit skonade.

När den första personen insjuknat på fattiggården i Åsaka under den stora epidemin hade den doktor som brukade tillkallas vid allvarliga situationer varit fullt upptagen på det provisoriska kolerasjukhuset inne i Trollhättans samhälle. Ingen annan läkare hade gått att få tag i, däremot fanns det i bygden en gubbe som kallades Profeten. Denne hade med stigande ålder utvecklat allt mer kufiska drag och som han bebodde ett torp som låg avlägset och oländigt till hade han blivit lite grand av eremit. Det där var alltså före den stora jordreformen som slog isär den tidigare koncentrerade bebyggelsen i byarna, mindes Josefina, och hon kom också ihåg hur rädd hon blivit när den där Profeten klivit in i fattigstugan.

Mannen hade på något sätt varit släkt med fattiggårdens föreståndarinna, och den kvinnan kände till att Profeten en gång i tiden haft rykte om sig som klok gubbe och i viss mån läkekunnig.

Josefina hade stått med modern i köket och sett på när hon kokade bönor till middagen. Rädslan för koleran, som då redan härjat i såväl Vänersborg som Trollhättan i ett par månader innan det första fallet dykt upp på landsbygden, hade varit så stor att barnen från fattiggården inte längre fått leka med de andra barnen sedan kvinnan på fattiggården insjuknat.

Efter en stund hade Profeten kommit ut till Josefinas mor och bett henne koka upp vatten. När det var gjort hade han fått modern att ta en del av det och rengöra några flaskor, sedan hade han instruerat henne att fylla på kokt vatten samt en halv tesked salt och två matskedar socker i vardera flaskan. Såväl modern som Josefina hade med visst obehag känt av den lukt som kom från Profeten, men de hade naturligtvis inte låtsats om någonting.

”Se nu till att de som insjuknar får i sig ordentligt med kokt vatten med de här tillsatserna med jämna mellanrum så ger sig det där eländet snart”, hade Profeten sagt. Så hade han klappat Josefina på huvudet och blinkat åt henne. På nära håll, när man såg ögonen och munnen bakom allt hår och skägg, hade han sett riktigt vänlig ut.

Modern hade i alla fall följt rådet, och av de fyra personer som insjuknat på fattiggården hade ingen dött, även om de mått förfärligt dåligt under några dagar. Sedan dess hade Josefina tagit för vana att koka dricksvattnet och tillsätta lite salt och socker  varje gång koleran härjat i trakten, Om det nu var det eller något annat som frälst familjen från allvarliga följder visste hon inte, men det gjorde i alla fall att hon för egen del inte varit lika rädd som många andra för just denna sjukdom.

Var Profeten hade fått den där kunskapen, om det nu var något att ta på allvar, var det ingen som fått reda på. Någon månad senare hade det kommit bud till föreståndarinnan att Profeten hittats död i sin stuga. Kroppen hade då varit starkt förruttnad men alla antog att även han dragit på sig koleran och dött av den. Men Josefina hade burit med sig Profetens mirakelkur genom livet, och hon hade inga planer på att överge den.